det är fredagen den 24 juli 2009. det här är historien om det värsta som hänt mig.

hon skriker inte. det är snarare ett gällt, panikartat kvädande och det mest skräckingivande ljud jag någonsin hört som väller från mammas strupe då hon snubblar uppför trappan till mitt rum 04.30.
[jag tänker på mormor. hur hennes veka hjärta slutligen svikit henne.]
[jag tänker på pappa. hur min älskade pappa slutat orka och sträckt sig efter flaskan och kört bilen i en bergsvägg och hur han höll sitt löfte till studenten men hur mina framtida barn aldrig kommer att lära känna den bästa morfar världen någonsin skulle skådat.]

- han är brännskadad, säger hon. johannes är brännskadad.

innan jag över huvud taget hinner reagera sitter jag i en kall opel med mammas naglar i mitt smalben. mina mellan oborstade kräkständer och hinner i kaoset se en ironi i att jag aldrig brukar bita på naglarna.
det dröjer tio minuter innan jag ens vågar fråga vad som hänt. [i mitt inre ser jag hur han krockat. kört för fort eller av vägen, att motorn fattat eld hur han drar ut erica och mitt naiva jag säger till mig själv att det nog inte är så farligt det är bara en arm eller ett ben han kan få en transplantation han är vid medvetande han blir utskriven om en vecka. det är inte så farligt det är ingen fara och hur fan kunde det vara han, han min bror den sista jag någonsin förväntat mig.]

> runt ett på natten kliver johannes upp för att gå på toaletten. innan han hinner fram till trappan på andra sidan övervåningen känner han doften av rök som sakta spridit sig uppför trappan. efter att ha väckt erika springer han ned till den rökfyllda nedanvåningen där köket står i brand. han väcker pappa som är utslagen av sömntabletterna och alla lyckas ta sig ut till gräsmattan utanför. elden är ännu inte livshotande aggresiv, och pappa springer in. han hämtar en skjorta, ett par byxor, sin mobiltelefon. han tar sig ut helskinnad igen. ingen lägger märke till molly.
antagligen under pappas vårslösa influens springer även johannes in, upp till hans rum för att hämta datorn. [vad ni än gör så fråga mig inte varför. om han hade vetat hur kontentan av denna handling skulle komma att visa sig, skulle han med största sannorlikhet aldrig ha kastat sig de femton trappsteg upp mot hans eventuella död.] när han funnit både hans och erikas dator trycker han dessa hårt mot bröstet, vänder sig mot vägen ut och möts av en svart vägg av rök. under bråkdelen av en sekund överväger han möjligheten att på något sätt ta sig ut från fönstret, men, efter att ha insett sannorlikheten med att överleva ett eventuellt tiometersfall, kliver han över tröskeln, in mot havet av eld.
utanför står erika och pappa som inte märkt att johannes återvänt in i huset. plötsligt exploderar elden i den västra delen av huset och sprider sig lavinartat. ett par sekunder senare beskådar de en flammande fackla rasa ut genom ytterdörren. den kastar ned mot gräsmattan, roterar och slickar sig längs med det daggvåta nattgräset medan de ihärdiga lågorna håller sig kvar och vägrar slockna. den reser sig, vandrar vidare mot polen som befinner sig nedan en försänkning i trädgården och dyker slocknar och det första johannes säger efter att ha släckt lågorna utefter hans klena kropp är "det här kommer väl inte synas?", medan han vidrör en hettande kind. <

mina kinder svider när jag meddelas att johannes skall föras med helikopter till linköpings brandskadeklinik så fort vädret tillåter. vi anländer till NÄLs gnisslande skjutdörrar. dovbelysta sjukhuskorridorer med röda droppliknande fläckar som följer ända till intensivvårdsavdelningens väntrum där vi möts av en sjuksköterska med slappt handtag.
- kritiskt måste vara beredd på svullnader tredje graden på över 50% av kroppen huvud armar rygg händer kommer behöva ligga nedsövd i två till tre månader.
foten innanför intensivvårdsavdelningens tröskel, doften av gammal hundtass, reflektioner i en spegel och ett lila ansikte.



första gången jag ser mitt hus efter olyckan har det redan gått tolv timmar sedan elden tog fart. när bilen vänder om kröken ser jag bara skog där jag brukade se vår husfasad. yvonne har ropat efter molly sen hon kom, hon och pappa åker dit under flera dagar därefter men vår bordercollie dyker aldrig upp. brandmännen cirkulerar fortfarande kring de kolnade ruinerna och från det som tidigare brukade vara mitt hem stiger nu ett svart skelett och små strimmor av eld och rök. därefter dämpas mitt medvetande av ett ljud som stiger ur min strupe och dagen finns inte mer.

---

härefter följer veckor av sjukhusvistelser. veckor av att inte våga somna inför rädslan av att vakna men att slutligen se sig öppna rödsprängda ögon i en främmande säng på nittonde våningen i linköping. veckor av allvarliga läkarmöten, vaga läkarbesked och att vid kanten av branten bara önska att sin bror med 20% överlevnadschanser bara kan dö någon gång för att slippa se de falska förväntningarna stiga mot skyarna alltefter tidens gång, enbart för att därefter se dem hånle mig rätt i ansiktet, lägga en hand mot min ländrygg och mjukt stöta mig utför kanten.

det finns så mycket att berätta. så många ögonblick och perspektiv att bryta sönder och finfördela in i minsta detalj, men, här krävs ytterligare ett par år. det här som ni har här ovan är uppfarten. uppfarten till det värsta i mitt liv.

och, det enda jag kan säga är att jag inte ens nu, ett år och nio månader efter min brors uppvaknande, faktiskt kan förstå att han är vid liv. min enda, älskade, vackraste bror. min bästa bror som överlevt allt.