höstluftens invasion



tempraturen sjunker. atmosfären har blivit ett torrt och krispigt eko, vattnet i vänern förvandlas till ett kallt hav av kristaller och luften i mina lungor blir till rök när de passerar mina nariga läppar.
jag förvandlas åter till en väsen av naturens skiftningar.
och jag älskar det.

roses and thorns, the contrast of sweet flowers and sharpeyed spikes


mornar i bommul


the lovely costume of the tender greenery


andas virvlat damm och dimmor.


nattlig övervakare.



det är då man börjar posta bilder på katter som man ska akta sig för att få en föryngrad uppfattning om sig själv som person. men det struntar jag i lite. min mörka kärlek sedan tolv års tid tillbaka, har under de senaste nätterna somnat i takt med mina andetag vid fotändan på min säng. och jag kan inte förneka att jag tycker det är lite fantastiskt att vakna av ett par mjuka trampdynor som varsamt tassar över min mage när gryningsstrålarna når fönsterbläcket.

worn leather



när jag efter att ha inhandlat mitt senaste tillskott av axelbandsprydda vintageväskor skulle hänga den på smideskroken bakom min sovrumsdörr, slogs jag av den absurda mängden bruna läderväskor som redan prydde den sista kvarvarande centimetern av kroken i fråga. det lustiga är att flera av dem erhåller oerhörda likheter. jag skulle gissa på att det här möjligtvis kan vara inledningen på någon slags mani.
men, vad gör det? gamla nötta portföljer kan ju vara det charmigaste som finns.

av världens bästa rebecka.


ett urval från när jag stod modell till en av mina nära vänners analoga fotoprojekt för ungefär ett och ett halvt år sedan. tror nog att jag aldrig sett så fint tagna foton där jag huserar som motiv, så himla duktig är hon. världens bästa rebecka.

dandelion


på något vis har maskrosen alltid legat mig nära om hjärtat, trots att det är ett envist ogräs som de flesta hobbyodlare innerligt kämpar med att få bukt på.


när jag och min bror var små brukade vi alltid snitta upp stjälken i fyra delar och lägga dem i en smutsvit plastburk med regnvatten, och så förvandlades de sträva stjälkarna till små lena krumelurer. har ni provat? jag får visa er någon dag.


och det bästa vore ju självklart om knoppen alltid kunde se ut såhär, som ett litet fluffigt moln. ett moln som oavbrutet svävar strax ovan väldiga hav av gröna sommarängar.

marionette


yes sir.



plötsligt en dag dök det stiligaste fotot jag någonsin skådat upp på vitrinskåpet i vår hall. det visade sig att soldaten till vänster föreställer min plastpappas far under tiden då han tog värvning. har ni sett något tjusigare?

rugged steel



inredningsmässigt sett kan gamla rostiga plåtburkar nog vara något av det bästa.

lantljus.


när jag vaknar.


sky from east to west



: något som jag aldrig kommer sluta fascineras, inspireras eller få nog av.

matilda.



innan mamma och pappa flyttade in i det hus som skulle komma att bli mitt barndomshem bodde där en äldre dam som hette matilda.
matilda var slöjdlärarinna och mor till vår granne. vid hennes bortgång auktionerades en del av hennes tillhörigheter ut, däribland en fingerborg i silver där hennes namn stod skrivet och den här klänningen, som vår familj lade beslag på. kjoltyget är av mjukaste bommul, spetsen har hon själv virkat och överdelen har nu, efter snart ett centennium, börjat skifta en aning mot gul.

jag kände inte matilda, jag har inte hört talas så mycket om henne. men mamma har sagt att hon var varm. på ett sätt har hon alltid verkat som ett slags mysterium jag inte lyckats komma överfund med.
när det knäppte i trappan till övervåningen brukade mamma skylla på att det var matilda som levde kvar i väggarna. jag tyckte både att det var läskigt att jag någon dag kanske skulle få syn på en gammal dam med pudervitt hår sitta hukandes i den murkna gungstolen, samtidigt som jag tyckte att det var ganska fint och betryggande att ha någon som fanns där för att vaka över oss. en tant med ett vänligt leende som patrullerade i trapporna.

men någongång måste hon troligtvis ansett hennes tjänster onödiga, för de nötta steg hon brukade bevaka försvann den 24 juli förra året. om hon stannat kvar, hade det inte bara funnits eldbrända ruiner kvar av det faluröda hus jag en gång levde i.

numera hänger klänningen ovanför min säng, både för att jag hoppas att hon skall finna till vår nya lokalisation, och för att den nog är något utav det finaste jag har sett.
så trots att matilda kanske svek oss en gång, känner jag mig ändå paradoxalt tillfreds med att vara döpt efter henne.
på något vis kommer jag alltid kunna relatera till det olösta mysteriet.

with nature running through my veins


cherry blossom



trots att hela bloggosfären lamslagits av en grandios virtuell pollenattack på grund av körsbärsblommningens intensiva romantisering, så kan jag inte hjälpa att det liksom väcks ett vårväsen inom mig när jag strosar under kungsträdgårdens puderrosa trädtoppar.
när cynismen hos mig blir alltför påtaglig brukar jag vid regelbundna tillfällen uttrycka ett drypande hat mot sprudlande sockervaddsoptimistiska människor som med täta mellanrum utför sirliga kärleksförklaringar till livet - varför förstår de inte att världen inte är rosa, att livet bara är ett oavbrutet jävla mörker?
så, jag blir ganska glad när jag finner något som faktiskt motsäger min förbannelse.

blommor i skiraste bommul


[älskade, älskade sommarregn]


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0