hej. det här är jag.

uppkomsten av den här bloggen kom vid brytpunkten då jag insåg att jag måste göra någonting med mitt liv, utöver att med regelbundna mellanrum fota mig själv naken och med lackande ambition traggla mig genom en lagom rolig habermas-kåt journalistikvetenskapskurs på JMK i stockholm. egentligen har insikten funnits där sedan länge men det var bara det att jag inte visste vad jag skulle göra med den.

jag vet att det perfekta livet med det perfekta jobbet och den perfekta karriären till viss del kan verka som en utopi, men onekligen verkar det vara just det många av oss strävar efter.
och visserligen råkar man längs med vägen på med en del skitgöra som man är tvungen att ta itu med för att komma dit man vill. och för att komma dit man vill kan det vara bra att veta vart man vill.
det brukar vara något man brinner för.

och efter en termin inför en institutionsledning med en lagom pessimistisk framtidsvision angående det journalistiska yrket har det jag brunnit för mer eller mindre trampats ned till en liten hög av kolbitar. visst finns där en chans att det flammar upp något igen, men den tiden är otvivelaktigt avsatt till den punkt då jag till hundra procent orkar hänge hela mig och lite till åt min karriär. nu vill jag mest lalla runt lite och göra sånt jag tycker är roligt och samtidigt känna mig produktivt tillfreds och att jag får ut något av det jag gör.

då kvarstår alltså problematiken: jag. som nyss blivit fråntagen det jag brinner för. som inte vet vad jag bör sysselsätta mig med och inte heller vet varken vad eller var jag vill.
innebär det då att jag inte tycker om något, att jag inte har något jag brinner för, alls?

och jag som alltid måste befinna mig i en fortskridande process av något slag (vare sig det handlar om att ta sig upp ur sängen om morgonen eller hitta meningen med livet) får liksom panik och tänker på vad man borde tycka om och vad man borde göra och vad är en bra karriär när har man lyckats man måste sträva efter framgång och det spelar liksom ingen roll om det är för min eller andras skull bara man kommer någonstans
-kulmen-
jag önskar bara att jag kunde gå omkring barfota hemma bland våra skogar, att det alltid var november, snålblås och duggregn och att det liksom räckte där. melankoliken av kall hud och spets bland snåriga tallskogar och dagggråa höstängar.

och från det konstaterandet till det här har jag kommit på att istället för att göra inget, så kan man ju alltid göra något.
så nu ska jag sy. ganska mycket. mest av spets och gamla saker.

// matilda