[visserligen smärtskärande tystnad efter kriser tillbaka två års tid. men nu beror det huvudsakligen på emmaboda. så, tappa inte modet, älsklingar.]

strilande sol genom igenbommade persienner i ett mörkbelagt pojkrum. oscar har himmelsblå tapeter på väggarna och souvernirer från indonesien på bokhyllorna. jag känner fortfarande gårdagskvällen eka i dova skallgångar mellan mina örsnibbar och ett par svala armar om min midja. jag fingrar på mjuk hy, drar händer över djupa ögon och smala läppar under dagens återstående timmar. beslutar mig för att inte övernatta hos pappa och återvänder till hemmet i selringen.

det är fortfarande en helt vanlig dag en helt vanlig vecka i juli. jag har verkligheten som en liten ask i min bakficka och förväntar mig inte heller något annat. ett melankoliskt lugn i maggropen. jag är utifrån förutsättningarna lycklig och låter för ovanlighetens skull mobiltelefonen vara avstängd under natten.

det är torsdag den 23 juli 2009. det här är en historia om det värsta i mitt liv och det här är sista dagen innan elden.

intill guldomringade tavlor sitter vi tre: rebecka magdalena och jag. utan elin är vi en fjärdedel från att förenas i en enda fullbordad sjudande organism. sedan ett par gymnasiala år tillbaka har vi varit oskiljaktiga, bortsett från jag som felande länk i en felande handling från i vintras splittrade men som paradoxalt nog verkat föra oss ännu närmare. insikten värmer djupt i maggropen, trots värsta vargavinter brister aldrig banden och fastän såren mellan mig och elin min bästa vän ännu inte läkt, har jag aldrig varit lika lycklig över vår ihoplappade relation som vid det här laget.
vi fingrar på klibbiga kaffekoppar och sliter på stämbanden.
fotograferar i spegelväggar, socker i sinnet.
[aldrig socker i blodet och hunger skriker.]

klockan sju beger vi oss till johans barndomshem på blåsut. alla andra och mina stormpojkar är där, oskar blixt och oscar.
på nyårsafton ungefär sju månader tidigare träffade jag oskar för första gången. jag var mitt uppe i det där olycksbådande mellan mig och elin och gömde mig mentalt i en mörklagd cell med pestråttor. det var han som såg mig och under en natt hade vi knytit de band som krävdes för att jag skulle komma att överleva kommande året och två veckor senare befann jag mig i hans takvåning på gasverksgatan med en kopp kaffe mellan mina handflator.
trots att det låter mest verklighetstroget sannolikt skulle jag inte kunna beskriva kommande halvår i hans lägenhet som en ungdomsgård. utann snarare som ett skyddsrum, ett vattenhål för oss urlakade tonårssjälar som sökte subtil kärlek bortom och genom piller, vakna sömntimmar, brutala mängder alkohol.
det var här jag träffade johan blixt för första gången. några timmar efter dess att vi skakat hand och skymningen mörkbelagt staden rann hans tårar nedför min nästipp. sedan var det bara så. den kedjerökande trubaduren som lärde mig allt om bright eyes och elliot smith. om obefintliga röster.
mitt väsen anlände den artonde januari. oscar var egentligen allt som var obefintligt orimlig och jag kunde aldrig yttra mer än ett par ord i hans närvaro utan att fyllas av existensiell ångest just för att jag var så fruktansvärt obetydlig i jämförelse. en dryg månad senare hade jag ändrat min relationsstatus.

kvällen hos johan i blåsut bjuder på dåligt vin och oscar håller tillbaka mitt hår medan jag kräks. trots att det innehåller socker går jag efter en halvtimma med på att få i mig resorben som stått intill mig under samma tid. jag somnar i mariedal och förväntar mig inga drastiska toppar eller dalar i de trygga händer som gungar vaggan och är helt fullkomligt ovetande om att jag kommer må ännu värre än så här.

det är onsdag den 22 juli 2009. det här är en historia om total oförutsägbarhet och det är två dagar kvar.

jag har beslutat mig för att övernatta hos pappa i helgen och jag tänker på min uppväxt.
sedan tretton år tillbaka bor han ensam kvar i det hus jag spenderade mina första och enda sex år som medlem i en kompletterad kärnfamilj. vår volvo. vår rostiga amazon som läckte och försläkte dess medpassagerare i livsfarlig sömn. ranja. vår gula överviktiga labrador, min bästa vän. trots att hon var precis så fullständigt naiv och folkkär som man generellt förväntar sig av en retriver, var det ändå uppför de trappsteg som ledde upp till mitt rum hon haltade varje morgon. hon dog tre dagar före julafton fem år senare och jag gråter fortfarande. johannes, min ett år och åtta dagar äldre bror som kunde jämföras med ett maskrosfjun. strecksmal, rufsigt vitblond och virvlande. han levde på luft och euforin av snören och halvmeterslånga maskar. min smala mamma med långt blondt lockigt hår som var den finaste på jorden. min mamma som oförberett en dag öppnade dörren för två män från en flyttfirma, tog mig och johannes och satte oss i en bil mot fem kilometer bort från pappa. pappa som var den bästa pappan i världen. som kramade och skojade och stojade och stor och mullrande bullrade han handlöst ned på hallgolvet samma vinter. jag och johannes grät hejdlöst när vi med våra oerfarna telefonfingrar slog numret till mamma och snyftade att pappa inte vaknade. när mamma och moster tio minuter senare stint stirrade mot honom vid ytterdörren tog han sig i kragen och försökte tala tydligt.
sedan dess och tretton år senare ligger varje kvadratmeter i det tvåhundratrettiokvadratstora röda trähuset belagt med ett tunnt lager damm, smulor och mörka hundhår. molly är en bordercollie på fyrtionio hundår och är det klokaste hunden jag inte förstår. men pappa älskar henne och promenerar varje dag vilket räddar honom från ett näst intill kroniskt sängliggande.
johannes sover i sitt gamla rum just intill mitt på övervåningen med erica. de röker inomhus och den unkna doften lyckas alltid leta sig in över det gnisslande trägolvet utanför, som alltid är belamrat med skräp och onödigt materiella ting. johannes har aldrig sagt att det varit för pappas skull som han för flera år sedan valde att bo hos honom. johannes är där och tar ifrån honom bilnycklarna när det behövs, han ringer ambulans och vaktar sömntabletter vid veka ögonblick. han är en tystlåten livlina och håller sig lugn till skillnad från mig, som skriker och häller ut öl i buskarna.
men samtidigt gav både jag och min bror upp för längesedan, vi håller kaoset i schack men gör ingenting för att tygla det.
vi håller denna varma, arma själen vid liv, och vi älskar den.

det är tisdag den 21 juli 2009. det här är en historia om livsavgörande förändring och det är tre dagar kvar.

det här är en sådan dag jag inte anstränger mig för att lägga på minnet. min undermåliga kompaktkamera ligger förmodligen bortglömd i en av mina smutsvita tygpåsar med strimlor till axelband och håkansiluetter, efterlämnad och brutalt övergiven i skuggorna av de frånvarande händelserna. för en och en halv månad sedan tog jag studenten. min pappa dricker allt från måttligt till mycket. elin och jag kämpar fortfarande med vår relation, som förunderligt nog rest sig ur askan från incidenten i vintras. jag väger femtiofem kilo, är hundrasextionio centimeter lång och kräks fyra gånger dagligen. jag gömmer mig i skogen i frändefors och mellan blåa lakan i mariedal. jag har nyligen fått reda på att jag kommit in på journalistikvetenskap 60 hp på stockholms universitet och jag ser framåt. oscar är det vackraste jag vet.
[min vardag är egentligen bara ett stillsamt eko i en monoton kontext, trots att främmande böcker påstår motsatsen.]

det är måndag den 20 juli 2009. det är fyra dagar kvar.