som skräddades för flera månader sedan. på något sätt glömdes den bort vid förträngelsen av premiärkvällen, vars händelseförlopp åter resulterade i en panisk karusell. [det slutade liksom aldrig snurra.]

den är i varje fall gjord av donerade stuver från ett par av mina favorittanter, mammas fastrar elvy och eijan.
de brukar åka på semester varje år, alltid till samma lilla charterort på gran canaria. efter två veckor atlanthavssol kommer de tillbaka som två kanelbruna pepparkakor, med varsin bommullsliknande tuss på huvudet. ganska sött. skulle behöva den solen just nu.

[och ett litet grattis till mitt hundrade inlägg.]

varför kan jag inte bara få allt det här just nu?

[det börjar med: kompisar med stringtrosor i andra klass. alltså lågstadiet. de smala blondinerna som delar ut bantningsknep på rasterna och ger din ansiktsform, med ett kvalificierat uttalande, benämningen "rund". sminket, kläderna, kroppen. de tävlade till och med om vem som fick sin mens först. komiskt nog kan jag beteckna mig som den storslagna förloraren när jag med lättnad upptäckte min första kvinnligt existensiella bekräftelse strax före skolavslutningen i nian. fast, egentligen börjar det med något mitt sex-åriga jag konstaterar framför sovrumsspegeln, som väcker en slags underlig acceptans inför min närliggande framtid.
- jag kommer aldrig någonsin bli vacker.]



klockan är sju på morgonen i ett morgonljust sovrum med blommiga bommulslakan i en säng ett stort gult hus på landet. klockan är sju på morgonen i en dunkel vrå i ett hemsökt hus i skogen. klockan är sju på morgonen i en etta i en storstadsförort. trots att jag under helgen varken skrikit mig hes på hemmafest, kedjerökt eller sovit med öppet fönster och tvärdrag, kliver jag upp ur sängen med sågklingor i halsen och blödande munvinklar. så fort möjligheten ges särskådar jag minsta millimeter av återspeglingarna i all möjlig typ av reflekterande materia, under frukosten kommer jag på mig själv med att knappt minnas sist gång jag hade mjölk till havregrynsgröten. dagarna i stockholm förflöt under något slags komaliknande tillstånd, vilket resulterade i nitton av sextio godkända högskolepoäng. allt jag hatade var beståndsdelar av mig själv och allt jag älskade var det som skulle förhöja mig, det som skulle förlösa mig samtidigt som jag bejakade mig själv i en parallellt nedbrytande process. jag skulle ljuga om jag sa att jag inte förnekade förfallet. det som var min brygga och vagga, min tröst, min vän mitt leverbröd. jag skulle också ljuga om jag inte menade att det var min underkastelse, min undergång, som stod mig allra kärast.
pro-ana bloggar blev min kurslitteratur. vågen blev mitt facit. nedräkningen av minuterna till nästa måltid blev min underhållning. träningsskorna blev min största fiende, för hur lång tid jag än spenderade i dem var det aldrig tillräckligt. matorgierna blev min kulm och högerfingrarna min frälsning.
dagarna i stockholm förflöts vadandes i mina egna spyor.

att jag, psykologer, dietister och läkare, kallar min tid som ätstörd förhållandevis kortvarig är fruktansvärd. ingen förtjänar att genomlida dagar av hunger, kroppsfixering, svält och apati under ens en timma. tyvärr råder ett hemskt antal ökande ätstörda bland män, men det är fortfarande kvinnor som drabbats mest av samhällets smalnormaliserande skönhetsideal. skönhetsideal som blivit vår vardag, som vi knappt lägger märke till. då din bror ber dig att köpa smink å hans vägnar (true story) höjer vissa inte ens ögonbrynet - och om man gör det är det främst för att han är man. som sminkar sig. inte för att idealet han lever i säger att män inte använder smink, och att det därmed är pinsamt att köpa smink som man. (att göra sig fin är ju en kvinnas last. ingen som kanske märkt att män har minst lika problematisk hy som kvinnor?)

helst av allt skulle det inte finnas en internationell kvinnodag. men när ätstörningar och snedvridna skönhetsnormer bara är en spott i havet av nutidens alla sociala normer som sätter kvinnor i en underminerad maktposition, når man djupare förståelse.



till kvinnor med psykisk ohälsa och ätstörningsproblematik:
ni förtjänar bättre.
ni förtjänar allt.
ni förtjänar liv.