okej för att jag har kommit in i en romantiserad blomning men det är ju bara för att kulörta växtatomer ÄR sommar. framförallt de som virvlar i små små små mjölkvita puderblad. som svällande moln ovan en mikroskopisk gräsrotsvärld.

det var en fin midsommar. men jag drömde aldrig om en prins.

[men jag ligger fortfarande kvar mellan mina lakan. i skräckslagen fosterställning lystrar jag desperat efter en närvaro från något som skulle kunna vara en mygga, en vilsen vårhumla eller något annat obehagligt flygfä som möjligen hittat vägen mellan mina sammanpressade händer i syfte att sända pulserande signaler mot mitt medvetande.]
- att jag försöker förneka mina egna hjärtslag konfunderar mig ännu, men ja. jag lever.

efter att jag försäkrat mig om att mamma lagt sig om kvällarna smyger jag alltid ut genom balkongdörren. på sex år gamla träskivor andas jag rök och tjära medan junivinden trasslar sig i otvättat hår och torra almlöv. siluetterna från frustande änglar skymtas mot skogsbrynet men jag vet inte hur jag ska hantera allt det vackra. och [statement nu:] jag har kommit in på värnamos textilakademi i höst och det är så jävla bra. det är ljuset mellan de tunga granarna vid horisonten.

det frustrerar mig dock mer att jag inte känner något än vad det frustrerar mig att jag inte är lycklig. att det inte händer något att jag inte får bita någon annan än mig själv i underläppen.

och jag får så himla mycket fint av er. kan vi inte säga som så, med tanke på att jag vet att ni kan, att vi alla gör vårt yttersta för att sammanstråla lite livsglädje? till alla oss här ute. snälla skriv några ord om vad som är bra fint vackert. om vad som helst. så sprider jag vidare positivismen i ett inlägg här framöver.
puss

på en trottoarkant på ett köpcentrum norr om göteborg satt jag igår eftermiddag, häftigt rökande på en cigarett, och försökte med en ynklig insats dölja mina frenetiskt sprutande tårar under ett par fuktiga solglasögon. bakom mig stod ett släp från en bensinmack i vänersborg, redo att förflytta min officiella lokalisering tio mil norrut.

åtta månader kollektivliv. åtta månader ramla längs med andra lång. åtta månader pur jävla kärlek.

att det skulle göra så här ont att lämna göteborg hade jag nog aldrig kunnat ana. det där året av vakuum där jag mest inte gjorde annat än att plöja lars von trier, dricka rödvin eller fingra på någon text till en tidning ibland. det där året som var mitt uppehåll från livets alla ramar och repeterande förpliktelser. det paradoxala i att sprängas av en sysslolös ångest och tusen kilo lycka.

kollektivet består men jag går, och jag tror framförallt att det är det faktum att jag nu kanske verkligen inte hör någon eller något till som tär mig mest.

här har jag av hela mina lungor sjungt aretha franklin för kökssnickrande snickare. jag har kokat säkert hundra liter soppa och pysslat gourmetplock med en sjömanskock. jag har drivit min kollektivfamilj till vansinne av soundtracket till fantastic mr. fox. jag har fyllt 20 och druckit det första glaset av mitt egeninhandlade rödvin. jag har blandat kortlekar och minttu och levt i ett portabelt utomhusvardagsrum. jag har gått på spårvagnen på solrosgatan, gått av vid munkebäckstorget och listat ut varför butiksägaren mitt emot oss alltid säger välkommen när man går därifrån. jag har kedjerökt på trappan till tatueringsstudion och målat badrumsgolvet blodrött. jag har sprudlat och angstat av flyktiga män och vaknat av kyssar i nacken och midnattssms. jag har lärt känna världens finaste lundetskor och insett att det bästa umgänget alltid finns att finna via en litteraturklass. jag har dansat till gryningen och jag har studsat till home av edward sharpe & the magnetic zeros så högt jag bara kunnat under vårt låga källartak, och aldrig känt mig mer hemma.