knallar på kullerstensgator, har gått på henrik vibskovs visning och stått utanför margielas och bara "shit, jag skulle också tagit på mig en röd skidmask den där snubben som knödde sig förbi oss kom ju in skitlätt" för att nästa morgon bara "oj." http://www.vibe.com/article/kanye-west-wears-red-ski-mask-margiela-fashion-show

bor i ett rum i belleville och har äcklat/angstat över mitt mögelinfekterade tak.


men, som rubriken lyder, sjunger jag härmed på sista versen. nu blir det inte mer kall hud.

jag vill inte ha ett rungande episkt avslut. den här bloggen blev som ett litet personligt experiment för att få mig ur en fruktansvärt destruktiv period. och, för att vara helt ärlig, tror jag inte att jag någonsin kommer överge min cyniska skjut-mig-nu-istället-för-att-dra-ut-på-det-inställning eller min kroniska åldersnoja. men, jag mår bra nu. jag behöver inget sockrigt nio till fem-forum eller se mitt liv genom ett ljusrosa filter för att hitta en gnista. jag har växt ifrån kall hud och spets.

någon gång kommer jag starta upp något nytt virtuellt vattenhål, där jag skriver och syr. som jag alltid kommer göra. [förhoppningsvis på en mer proffisionel nivå.] min hittills vet jag inte hur, eller när, det kommer ta form. räcker det för er att veta att det kommer? [:återkommer.]

tills dess, tack alla mina gullungar som kikat, stöttat och uppmuntrat. och om ni ännu inte tröttnat på kreationseljest och hipsterfilter så hittar ni mig på instagram.

@thirteentons

så jag bockar, bugar, pussar, tackar. nu sjunker skeppet.