sängen och den kvalmiga värmen mellan mina lakan kan tänkas vara den enda trygga punkten för min befintliga reträtt vid nuläget. jag kommer på mig själv med att desperat famla mellan två platser, nu liksom då i min barndom, ungdom, uppväxt. den existensiella flykten blir lika påtaglig som en uppdagad lögn.


den enda gång jag fullkomligt kan tillförlita mig i nuet är med en pensel i min hand eller med ett stycke tyg inför mina ögon. men mina kreativa utövanden har förvandlats till en paradoxal tillflyktsort, där både frihet och ouppfyllda krav våldsamt stider om min uppmärksamhet.


oss allas gråa vardagstristess har infekteras av en sockerljuv sommarromantisering i skenet av körsbärsblommans sprängfyllda blomster. lev! och jag hatar att jag inte kan glädjas av de drypande kaskader av sol som väller genom sovrumsfönstret, och att de istället förvandlas till ett tryckande monument för det ökade tvånget av livslust.


[men jag lever, och väntar på bättre tider. det blir bättre, är något jag ständigt intalar mig. det  blir bättre.]

påsken är och har alltid varit någon som välkomnar våren med ett euforiskt skri med ett lätt paniskt uttryck. min påsk består inte av glätt neonfärgade fjädrar. inte av en bjärt lotta-på-bråkmakargatan-idyll och inte av soliga bilder på små barn i kletiga röda kinder och sockersträva fingrar.


min påsk, med forna sagor om kvastburet vårtbeklädda tanter och murkna skinnskor med tolvhålssnörning, lever i ett land med mörka skogar och en skräckslagen 1500-talsbefolkning.


min påsk bor i fallfärdiga stugor med avflagnad färg och sönderslagna fönsterrutor. den andas under ett brutet tak med brandgula tegelpannor. den kommer till liv på torra A4-ark där historien utspelar sig i dalgångar, på bergstoppar, i undanskymda skogsdungar med meterhöga brasor och rostiga tekannor. katternas gälla vårbrunst ekar mellan stammarna.


den vaknar i en djupblå skymning och letar sig ut i blodet, likt ett härjat våldtäcksoffer som söker skydd i skogens mörker under en daggbeklädd tallkvist. utmanande trevar den sina bara fötter längs med vattenfyllda dikeskanter, gryningsränder och rådjursungar. som ett bräckligt väsen drar den med sig en våg av maskros och spindelväv, som sakta sipprar genom sovrumsgardinerna.
den väcker dig när du sover.

något som kan vara något av det pryttligaste puttinuttigaste alice i underlandetigaste jag gjort. stay tuned.

och föressten hade jag ju en krönika ute i lokaltidningen i lördags som mest uttryckte mina underliggande frustrationer gällande arbetslöshet och den estetiskt kreerande yrkesgruppen. om ni vill läsa den så hittar ni den här.

[att ha varit där förut försäkrar inte skyddsnätet, för trots den numer gedigna erfarenhet jag borde besitta av dessa situationer lyckas jag än en gång konfronteras av den råa verklighetsinsikt som upprepligen slungar mig tillbaka. än en gång ger jag efter, jag kapitulerar.]


att retrera till lugnet, tryggheten, den kvalmiga kärnan av allt som en gång varit och som i min lilla magiska värld alltid kommer att bestå. jag sitter på mitt skrivbord och bläddrar bland skisser, anteckningar och texter jag alstrat under en ensam och brokig ungdom.


mina kvadratmeter omringade av hundra hektar omfamnande beskyddande skog som varmt pustar en mossbeklädd andedräkt in mellan bommulsgardinerna.


ge mig tid, tystnad, kravlösa stöveltramp på multnande grankvistar. koppla bort mitt medvetande, karriär, klass, kläder, klubb och kuk, om så bara för en vecka. bara låt mig för att orka.

[om ni vill hjälpa mig finansiera min parisdröm får ni jättegärna kolla in min bloppis!]
[jättemycket jättefint som bara pyser ur garderoben som liksom inte får plats längre!]
[om ni bor i göteborg kan jag dessutom utlova personlig leverans!]
[puss!]