det är fredagen den 24 juli 2009. det här är historien om det värsta som hänt mig.

hon skriker inte. det är snarare ett gällt, panikartat kvädande och det mest skräckingivande ljud jag någonsin hört som väller från mammas strupe då hon snubblar uppför trappan till mitt rum 04.30.
[jag tänker på mormor. hur hennes veka hjärta slutligen svikit henne.]
[jag tänker på pappa. hur min älskade pappa slutat orka och sträckt sig efter flaskan och kört bilen i en bergsvägg och hur han höll sitt löfte till studenten men hur mina framtida barn aldrig kommer att lära känna den bästa morfar världen någonsin skulle skådat.]

- han är brännskadad, säger hon. johannes är brännskadad.

innan jag över huvud taget hinner reagera sitter jag i en kall opel med mammas naglar i mitt smalben. mina mellan oborstade kräkständer och hinner i kaoset se en ironi i att jag aldrig brukar bita på naglarna.
det dröjer tio minuter innan jag ens vågar fråga vad som hänt. [i mitt inre ser jag hur han krockat. kört för fort eller av vägen, att motorn fattat eld hur han drar ut erica och mitt naiva jag säger till mig själv att det nog inte är så farligt det är bara en arm eller ett ben han kan få en transplantation han är vid medvetande han blir utskriven om en vecka. det är inte så farligt det är ingen fara och hur fan kunde det vara han, han min bror den sista jag någonsin förväntat mig.]

> runt ett på natten kliver johannes upp för att gå på toaletten. innan han hinner fram till trappan på andra sidan övervåningen känner han doften av rök som sakta spridit sig uppför trappan. efter att ha väckt erika springer han ned till den rökfyllda nedanvåningen där köket står i brand. han väcker pappa som är utslagen av sömntabletterna och alla lyckas ta sig ut till gräsmattan utanför. elden är ännu inte livshotande aggresiv, och pappa springer in. han hämtar en skjorta, ett par byxor, sin mobiltelefon. han tar sig ut helskinnad igen. ingen lägger märke till molly.
antagligen under pappas vårslösa influens springer även johannes in, upp till hans rum för att hämta datorn. [vad ni än gör så fråga mig inte varför. om han hade vetat hur kontentan av denna handling skulle komma att visa sig, skulle han med största sannorlikhet aldrig ha kastat sig de femton trappsteg upp mot hans eventuella död.] när han funnit både hans och erikas dator trycker han dessa hårt mot bröstet, vänder sig mot vägen ut och möts av en svart vägg av rök. under bråkdelen av en sekund överväger han möjligheten att på något sätt ta sig ut från fönstret, men, efter att ha insett sannorlikheten med att överleva ett eventuellt tiometersfall, kliver han över tröskeln, in mot havet av eld.
utanför står erika och pappa som inte märkt att johannes återvänt in i huset. plötsligt exploderar elden i den västra delen av huset och sprider sig lavinartat. ett par sekunder senare beskådar de en flammande fackla rasa ut genom ytterdörren. den kastar ned mot gräsmattan, roterar och slickar sig längs med det daggvåta nattgräset medan de ihärdiga lågorna håller sig kvar och vägrar slockna. den reser sig, vandrar vidare mot polen som befinner sig nedan en försänkning i trädgården och dyker slocknar och det första johannes säger efter att ha släckt lågorna utefter hans klena kropp är "det här kommer väl inte synas?", medan han vidrör en hettande kind. <

mina kinder svider när jag meddelas att johannes skall föras med helikopter till linköpings brandskadeklinik så fort vädret tillåter. vi anländer till NÄLs gnisslande skjutdörrar. dovbelysta sjukhuskorridorer med röda droppliknande fläckar som följer ända till intensivvårdsavdelningens väntrum där vi möts av en sjuksköterska med slappt handtag.
- kritiskt måste vara beredd på svullnader tredje graden på över 50% av kroppen huvud armar rygg händer kommer behöva ligga nedsövd i två till tre månader.
foten innanför intensivvårdsavdelningens tröskel, doften av gammal hundtass, reflektioner i en spegel och ett lila ansikte.



första gången jag ser mitt hus efter olyckan har det redan gått tolv timmar sedan elden tog fart. när bilen vänder om kröken ser jag bara skog där jag brukade se vår husfasad. yvonne har ropat efter molly sen hon kom, hon och pappa åker dit under flera dagar därefter men vår bordercollie dyker aldrig upp. brandmännen cirkulerar fortfarande kring de kolnade ruinerna och från det som tidigare brukade vara mitt hem stiger nu ett svart skelett och små strimmor av eld och rök. därefter dämpas mitt medvetande av ett ljud som stiger ur min strupe och dagen finns inte mer.

---

härefter följer veckor av sjukhusvistelser. veckor av att inte våga somna inför rädslan av att vakna men att slutligen se sig öppna rödsprängda ögon i en främmande säng på nittonde våningen i linköping. veckor av allvarliga läkarmöten, vaga läkarbesked och att vid kanten av branten bara önska att sin bror med 20% överlevnadschanser bara kan dö någon gång för att slippa se de falska förväntningarna stiga mot skyarna alltefter tidens gång, enbart för att därefter se dem hånle mig rätt i ansiktet, lägga en hand mot min ländrygg och mjukt stöta mig utför kanten.

det finns så mycket att berätta. så många ögonblick och perspektiv att bryta sönder och finfördela in i minsta detalj, men, här krävs ytterligare ett par år. det här som ni har här ovan är uppfarten. uppfarten till det värsta i mitt liv.

och, det enda jag kan säga är att jag inte ens nu, ett år och nio månader efter min brors uppvaknande, faktiskt kan förstå att han är vid liv. min enda, älskade, vackraste bror. min bästa bror som överlevt allt.

strilande sol genom igenbommade persienner i ett mörkbelagt pojkrum. oscar har himmelsblå tapeter på väggarna och souvernirer från indonesien på bokhyllorna. jag känner fortfarande gårdagskvällen eka i dova skallgångar mellan mina örsnibbar och ett par svala armar om min midja. jag fingrar på mjuk hy, drar händer över djupa ögon och smala läppar under dagens återstående timmar. beslutar mig för att inte övernatta hos pappa och återvänder till hemmet i selringen.

det är fortfarande en helt vanlig dag en helt vanlig vecka i juli. jag har verkligheten som en liten ask i min bakficka och förväntar mig inte heller något annat. ett melankoliskt lugn i maggropen. jag är utifrån förutsättningarna lycklig och låter för ovanlighetens skull mobiltelefonen vara avstängd under natten.

det är torsdag den 23 juli 2009. det här är en historia om det värsta i mitt liv och det här är sista dagen innan elden.

intill guldomringade tavlor sitter vi tre: rebecka magdalena och jag. utan elin är vi en fjärdedel från att förenas i en enda fullbordad sjudande organism. sedan ett par gymnasiala år tillbaka har vi varit oskiljaktiga, bortsett från jag som felande länk i en felande handling från i vintras splittrade men som paradoxalt nog verkat föra oss ännu närmare. insikten värmer djupt i maggropen, trots värsta vargavinter brister aldrig banden och fastän såren mellan mig och elin min bästa vän ännu inte läkt, har jag aldrig varit lika lycklig över vår ihoplappade relation som vid det här laget.
vi fingrar på klibbiga kaffekoppar och sliter på stämbanden.
fotograferar i spegelväggar, socker i sinnet.
[aldrig socker i blodet och hunger skriker.]

klockan sju beger vi oss till johans barndomshem på blåsut. alla andra och mina stormpojkar är där, oskar blixt och oscar.
på nyårsafton ungefär sju månader tidigare träffade jag oskar för första gången. jag var mitt uppe i det där olycksbådande mellan mig och elin och gömde mig mentalt i en mörklagd cell med pestråttor. det var han som såg mig och under en natt hade vi knytit de band som krävdes för att jag skulle komma att överleva kommande året och två veckor senare befann jag mig i hans takvåning på gasverksgatan med en kopp kaffe mellan mina handflator.
trots att det låter mest verklighetstroget sannolikt skulle jag inte kunna beskriva kommande halvår i hans lägenhet som en ungdomsgård. utann snarare som ett skyddsrum, ett vattenhål för oss urlakade tonårssjälar som sökte subtil kärlek bortom och genom piller, vakna sömntimmar, brutala mängder alkohol.
det var här jag träffade johan blixt för första gången. några timmar efter dess att vi skakat hand och skymningen mörkbelagt staden rann hans tårar nedför min nästipp. sedan var det bara så. den kedjerökande trubaduren som lärde mig allt om bright eyes och elliot smith. om obefintliga röster.
mitt väsen anlände den artonde januari. oscar var egentligen allt som var obefintligt orimlig och jag kunde aldrig yttra mer än ett par ord i hans närvaro utan att fyllas av existensiell ångest just för att jag var så fruktansvärt obetydlig i jämförelse. en dryg månad senare hade jag ändrat min relationsstatus.

kvällen hos johan i blåsut bjuder på dåligt vin och oscar håller tillbaka mitt hår medan jag kräks. trots att det innehåller socker går jag efter en halvtimma med på att få i mig resorben som stått intill mig under samma tid. jag somnar i mariedal och förväntar mig inga drastiska toppar eller dalar i de trygga händer som gungar vaggan och är helt fullkomligt ovetande om att jag kommer må ännu värre än så här.

det är onsdag den 22 juli 2009. det här är en historia om total oförutsägbarhet och det är två dagar kvar.

jag har beslutat mig för att övernatta hos pappa i helgen och jag tänker på min uppväxt.
sedan tretton år tillbaka bor han ensam kvar i det hus jag spenderade mina första och enda sex år som medlem i en kompletterad kärnfamilj. vår volvo. vår rostiga amazon som läckte och försläkte dess medpassagerare i livsfarlig sömn. ranja. vår gula överviktiga labrador, min bästa vän. trots att hon var precis så fullständigt naiv och folkkär som man generellt förväntar sig av en retriver, var det ändå uppför de trappsteg som ledde upp till mitt rum hon haltade varje morgon. hon dog tre dagar före julafton fem år senare och jag gråter fortfarande. johannes, min ett år och åtta dagar äldre bror som kunde jämföras med ett maskrosfjun. strecksmal, rufsigt vitblond och virvlande. han levde på luft och euforin av snören och halvmeterslånga maskar. min smala mamma med långt blondt lockigt hår som var den finaste på jorden. min mamma som oförberett en dag öppnade dörren för två män från en flyttfirma, tog mig och johannes och satte oss i en bil mot fem kilometer bort från pappa. pappa som var den bästa pappan i världen. som kramade och skojade och stojade och stor och mullrande bullrade han handlöst ned på hallgolvet samma vinter. jag och johannes grät hejdlöst när vi med våra oerfarna telefonfingrar slog numret till mamma och snyftade att pappa inte vaknade. när mamma och moster tio minuter senare stint stirrade mot honom vid ytterdörren tog han sig i kragen och försökte tala tydligt.
sedan dess och tretton år senare ligger varje kvadratmeter i det tvåhundratrettiokvadratstora röda trähuset belagt med ett tunnt lager damm, smulor och mörka hundhår. molly är en bordercollie på fyrtionio hundår och är det klokaste hunden jag inte förstår. men pappa älskar henne och promenerar varje dag vilket räddar honom från ett näst intill kroniskt sängliggande.
johannes sover i sitt gamla rum just intill mitt på övervåningen med erica. de röker inomhus och den unkna doften lyckas alltid leta sig in över det gnisslande trägolvet utanför, som alltid är belamrat med skräp och onödigt materiella ting. johannes har aldrig sagt att det varit för pappas skull som han för flera år sedan valde att bo hos honom. johannes är där och tar ifrån honom bilnycklarna när det behövs, han ringer ambulans och vaktar sömntabletter vid veka ögonblick. han är en tystlåten livlina och håller sig lugn till skillnad från mig, som skriker och häller ut öl i buskarna.
men samtidigt gav både jag och min bror upp för längesedan, vi håller kaoset i schack men gör ingenting för att tygla det.
vi håller denna varma, arma själen vid liv, och vi älskar den.

det är tisdag den 21 juli 2009. det här är en historia om livsavgörande förändring och det är tre dagar kvar.

det här är en sådan dag jag inte anstränger mig för att lägga på minnet. min undermåliga kompaktkamera ligger förmodligen bortglömd i en av mina smutsvita tygpåsar med strimlor till axelband och håkansiluetter, efterlämnad och brutalt övergiven i skuggorna av de frånvarande händelserna. för en och en halv månad sedan tog jag studenten. min pappa dricker allt från måttligt till mycket. elin och jag kämpar fortfarande med vår relation, som förunderligt nog rest sig ur askan från incidenten i vintras. jag väger femtiofem kilo, är hundrasextionio centimeter lång och kräks fyra gånger dagligen. jag gömmer mig i skogen i frändefors och mellan blåa lakan i mariedal. jag har nyligen fått reda på att jag kommit in på journalistikvetenskap 60 hp på stockholms universitet och jag ser framåt. oscar är det vackraste jag vet.
[min vardag är egentligen bara ett stillsamt eko i en monoton kontext, trots att främmande böcker påstår motsatsen.]

det är måndag den 20 juli 2009. det är fyra dagar kvar.

[men jag ligger fortfarande kvar mellan mina lakan. i skräckslagen fosterställning lystrar jag desperat efter en närvaro från något som skulle kunna vara en mygga, en vilsen vårhumla eller något annat obehagligt flygfä som möjligen hittat vägen mellan mina sammanpressade händer i syfte att sända pulserande signaler mot mitt medvetande.]
- att jag försöker förneka mina egna hjärtslag konfunderar mig ännu, men ja. jag lever.

efter att jag försäkrat mig om att mamma lagt sig om kvällarna smyger jag alltid ut genom balkongdörren. på sex år gamla träskivor andas jag rök och tjära medan junivinden trasslar sig i otvättat hår och torra almlöv. siluetterna från frustande änglar skymtas mot skogsbrynet men jag vet inte hur jag ska hantera allt det vackra. och [statement nu:] jag har kommit in på värnamos textilakademi i höst och det är så jävla bra. det är ljuset mellan de tunga granarna vid horisonten.

det frustrerar mig dock mer att jag inte känner något än vad det frustrerar mig att jag inte är lycklig. att det inte händer något att jag inte får bita någon annan än mig själv i underläppen.

och jag får så himla mycket fint av er. kan vi inte säga som så, med tanke på att jag vet att ni kan, att vi alla gör vårt yttersta för att sammanstråla lite livsglädje? till alla oss här ute. snälla skriv några ord om vad som är bra fint vackert. om vad som helst. så sprider jag vidare positivismen i ett inlägg här framöver.
puss

på en trottoarkant på ett köpcentrum norr om göteborg satt jag igår eftermiddag, häftigt rökande på en cigarett, och försökte med en ynklig insats dölja mina frenetiskt sprutande tårar under ett par fuktiga solglasögon. bakom mig stod ett släp från en bensinmack i vänersborg, redo att förflytta min officiella lokalisering tio mil norrut.

åtta månader kollektivliv. åtta månader ramla längs med andra lång. åtta månader pur jävla kärlek.

att det skulle göra så här ont att lämna göteborg hade jag nog aldrig kunnat ana. det där året av vakuum där jag mest inte gjorde annat än att plöja lars von trier, dricka rödvin eller fingra på någon text till en tidning ibland. det där året som var mitt uppehåll från livets alla ramar och repeterande förpliktelser. det paradoxala i att sprängas av en sysslolös ångest och tusen kilo lycka.

kollektivet består men jag går, och jag tror framförallt att det är det faktum att jag nu kanske verkligen inte hör någon eller något till som tär mig mest.

här har jag av hela mina lungor sjungt aretha franklin för kökssnickrande snickare. jag har kokat säkert hundra liter soppa och pysslat gourmetplock med en sjömanskock. jag har drivit min kollektivfamilj till vansinne av soundtracket till fantastic mr. fox. jag har fyllt 20 och druckit det första glaset av mitt egeninhandlade rödvin. jag har blandat kortlekar och minttu och levt i ett portabelt utomhusvardagsrum. jag har gått på spårvagnen på solrosgatan, gått av vid munkebäckstorget och listat ut varför butiksägaren mitt emot oss alltid säger välkommen när man går därifrån. jag har kedjerökt på trappan till tatueringsstudion och målat badrumsgolvet blodrött. jag har sprudlat och angstat av flyktiga män och vaknat av kyssar i nacken och midnattssms. jag har lärt känna världens finaste lundetskor och insett att det bästa umgänget alltid finns att finna via en litteraturklass. jag har dansat till gryningen och jag har studsat till home av edward sharpe & the magnetic zeros så högt jag bara kunnat under vårt låga källartak, och aldrig känt mig mer hemma.