sängen och den kvalmiga värmen mellan mina lakan kan tänkas vara den enda trygga punkten för min befintliga reträtt vid nuläget. jag kommer på mig själv med att desperat famla mellan två platser, nu liksom då i min barndom, ungdom, uppväxt. den existensiella flykten blir lika påtaglig som en uppdagad lögn.


den enda gång jag fullkomligt kan tillförlita mig i nuet är med en pensel i min hand eller med ett stycke tyg inför mina ögon. men mina kreativa utövanden har förvandlats till en paradoxal tillflyktsort, där både frihet och ouppfyllda krav våldsamt stider om min uppmärksamhet.


oss allas gråa vardagstristess har infekteras av en sockerljuv sommarromantisering i skenet av körsbärsblommans sprängfyllda blomster. lev! och jag hatar att jag inte kan glädjas av de drypande kaskader av sol som väller genom sovrumsfönstret, och att de istället förvandlas till ett tryckande monument för det ökade tvånget av livslust.


[men jag lever, och väntar på bättre tider. det blir bättre, är något jag ständigt intalar mig. det  blir bättre.]