[att ha varit där förut försäkrar inte skyddsnätet, för trots den numer gedigna erfarenhet jag borde besitta av dessa situationer lyckas jag än en gång konfronteras av den råa verklighetsinsikt som upprepligen slungar mig tillbaka. än en gång ger jag efter, jag kapitulerar.]


att retrera till lugnet, tryggheten, den kvalmiga kärnan av allt som en gång varit och som i min lilla magiska värld alltid kommer att bestå. jag sitter på mitt skrivbord och bläddrar bland skisser, anteckningar och texter jag alstrat under en ensam och brokig ungdom.


mina kvadratmeter omringade av hundra hektar omfamnande beskyddande skog som varmt pustar en mossbeklädd andedräkt in mellan bommulsgardinerna.


ge mig tid, tystnad, kravlösa stöveltramp på multnande grankvistar. koppla bort mitt medvetande, karriär, klass, kläder, klubb och kuk, om så bara för en vecka. bara låt mig för att orka.

[om ni vill hjälpa mig finansiera min parisdröm får ni jättegärna kolla in min bloppis!]
[jättemycket jättefint som bara pyser ur garderoben som liksom inte får plats längre!]
[om ni bor i göteborg kan jag dessutom utlova personlig leverans!]
[puss!]

varför kan jag inte bara få allt det här just nu?

[det börjar med: kompisar med stringtrosor i andra klass. alltså lågstadiet. de smala blondinerna som delar ut bantningsknep på rasterna och ger din ansiktsform, med ett kvalificierat uttalande, benämningen "rund". sminket, kläderna, kroppen. de tävlade till och med om vem som fick sin mens först. komiskt nog kan jag beteckna mig som den storslagna förloraren när jag med lättnad upptäckte min första kvinnligt existensiella bekräftelse strax före skolavslutningen i nian. fast, egentligen börjar det med något mitt sex-åriga jag konstaterar framför sovrumsspegeln, som väcker en slags underlig acceptans inför min närliggande framtid.
- jag kommer aldrig någonsin bli vacker.]



klockan är sju på morgonen i ett morgonljust sovrum med blommiga bommulslakan i en säng ett stort gult hus på landet. klockan är sju på morgonen i en dunkel vrå i ett hemsökt hus i skogen. klockan är sju på morgonen i en etta i en storstadsförort. trots att jag under helgen varken skrikit mig hes på hemmafest, kedjerökt eller sovit med öppet fönster och tvärdrag, kliver jag upp ur sängen med sågklingor i halsen och blödande munvinklar. så fort möjligheten ges särskådar jag minsta millimeter av återspeglingarna i all möjlig typ av reflekterande materia, under frukosten kommer jag på mig själv med att knappt minnas sist gång jag hade mjölk till havregrynsgröten. dagarna i stockholm förflöt under något slags komaliknande tillstånd, vilket resulterade i nitton av sextio godkända högskolepoäng. allt jag hatade var beståndsdelar av mig själv och allt jag älskade var det som skulle förhöja mig, det som skulle förlösa mig samtidigt som jag bejakade mig själv i en parallellt nedbrytande process. jag skulle ljuga om jag sa att jag inte förnekade förfallet. det som var min brygga och vagga, min tröst, min vän mitt leverbröd. jag skulle också ljuga om jag inte menade att det var min underkastelse, min undergång, som stod mig allra kärast.
pro-ana bloggar blev min kurslitteratur. vågen blev mitt facit. nedräkningen av minuterna till nästa måltid blev min underhållning. träningsskorna blev min största fiende, för hur lång tid jag än spenderade i dem var det aldrig tillräckligt. matorgierna blev min kulm och högerfingrarna min frälsning.
dagarna i stockholm förflöts vadandes i mina egna spyor.

att jag, psykologer, dietister och läkare, kallar min tid som ätstörd förhållandevis kortvarig är fruktansvärd. ingen förtjänar att genomlida dagar av hunger, kroppsfixering, svält och apati under ens en timma. tyvärr råder ett hemskt antal ökande ätstörda bland män, men det är fortfarande kvinnor som drabbats mest av samhällets smalnormaliserande skönhetsideal. skönhetsideal som blivit vår vardag, som vi knappt lägger märke till. då din bror ber dig att köpa smink å hans vägnar (true story) höjer vissa inte ens ögonbrynet - och om man gör det är det främst för att han är man. som sminkar sig. inte för att idealet han lever i säger att män inte använder smink, och att det därmed är pinsamt att köpa smink som man. (att göra sig fin är ju en kvinnas last. ingen som kanske märkt att män har minst lika problematisk hy som kvinnor?)

helst av allt skulle det inte finnas en internationell kvinnodag. men när ätstörningar och snedvridna skönhetsnormer bara är en spott i havet av nutidens alla sociala normer som sätter kvinnor i en underminerad maktposition, når man djupare förståelse.



till kvinnor med psykisk ohälsa och ätstörningsproblematik:
ni förtjänar bättre.
ni förtjänar allt.
ni förtjänar liv.

hallå vet ni! ttela, tidningen jag skriver och bloggar för, har läsarträff på nordfeldts i vänersborg idag. hela haranget drar igång kl. 13, vilket följs av möten och pratstunder med reportrar, vår chefredaktör, sportchefen, oppositionsrådet Marie Dahlin (s), och så mig!
från och med 16.00 kommer ni kunna prata med mig om mode, sociala normer, krativitet, second hand, subkulturer, design, sömnad, bloggande, vintage, modevärldens komplexa ideal, och lite allt därtill. [är himla pirrig nu ska ni veta.]

så om ni befinner er i norra älvsborg och är sugna på att dricka lite kaffe, snacka ovanstående ämnen och träffa mig, kika förbi vettja!

puss.

huvudet fastnar och den enda trafiken mellan mig och omvärlden: frukost.
och ni! glöm inte bort frågestunden som håller slussarna öppna fram till tisdag.
puss.

[varning för negativ energi]

alltså jag blir så himla trött på den här snön. okej, till en början kan det vara charmigt, men inte när det tjocka gråa täcket täcker marken under vad som verkar vara en ohämmande lång period och kyler och täpper och smälter och fryser till sig igen. och det värsta är väl att det inte ens har börjat utan troligtvis kommer ligga kvar två månader till. åh. aldrig har jag längtat så mycket efter våren tror jag. att sitta och dricka folköl i en park i april och det är så varmt att man slipper jackan men att kylan fortfarande biter lite i nästippen när det skymmer. doften av jord.

en "rolig" sak är att när jag inte kan se någon slags förändring i det som finns omkring mig, naturen, ser jag inte heller någon slags förändring i livet. det känns som jag är fast i ett grått hål som jag inte riktigt kan ta mig ur. allting liksom stannar upp, ambitionen, inspirationen, visionen. jag kan inte sy, inte söka jobb, inte komponera  bilder, inte styra upp mig. mitt känsloliv skulle kunna liknas vid en död fisk och den icke-existerande karriären går varken framåt eller bakåt. framförallt inte framåt.
[uppryckning mottages tacksamt.] usch.

har ju haft en nyhet jag gått och klurat på ett tag, men nu kan jag inte riktigt hålla mig längre.
jag skall börja blogga för vänersborgs och trollhättans lokaltidning, ttela! där kommer jag blogga med en bredare modeinriktning än vad jag gör här. har inte kommit så långt än så länge, men tror att det kommer bli himla fint alltså.
självklart fortsätter jag med kall hud och spets, men nu finner ni mig även på två ställen.
spetsimperiet hittar ni här.

hoppas ni följer med mig. puss!

god jul och gott nytt år.

jag har ju fått jobb! i fiskhamnen, och det är så fantastiskt charmigt att min första anställning här ligger beläget i göteborgs, arbetarstadens, hjärta. jag bläddrar mest papper och knappar in siffror i en dator. lyssnar på män i övre medelåldern som med ett hektiskt schema och en grov dialekt hojtar fraktordrar i telefon medan reflexbeklädda lastbilschaufförer klampar in på kontoret och nämner något om en leverans på elva pallar sill från scandinavian seafood.
dock varar leverbrödet endast till ett par veckor efter nyår, men. det håller mig vid liv en månad till. och det är lite allt jag kräver just nu.

[en annan oförståelse som kommit till mig i o med jobbdestinationen är varför jag aldrig hänger i majorna, det är ju så urbotat vackert.]

okej, nu så får ni en näst intill identisk bild till den jag postade för ett par inlägg sedan. skillnaden är bara att den här är hundra gånger bättre ungefär.

och det är väl typ så allt ser ut för tillfället. jag förstår inte att man faktiskt kan sova på natten istället för när det är ljust och jag har tappat insikten i varför jag egentligen behöver ett jobb. någon gång ibland skriver jag på en artikel men för det mesta dricker jag hemmasatt vin med de bästa som finns i vår lilla källare, röker på spårvagnshållplatser och fingrar på någon annans handled. och någonstans långt inne vet jag att allting kommer vara sockersött och rosa - tills dess att frukostkassan börjar sina. men alltså, då kan jag lika gärna njuta av det så länge det varar.

update: fantastiska elsa tyckte att den här bilden var så fin att den fick vara med som "finalist" i hennes lilla fototävling. inlägget kan ni läsa här. tacktacktack!

i munkebäck, göteborg, finns det en fantastisk liten källarvåning med ett fantastiskt litet kollektiv som består av fantastiskt fint folk där det finns ett fantastiskt litet 15-kvadratsrum som numera bebos av en fantastisk vän/familjemedlem och jag. magdalena och jag flyttade in för en dryg vecka sedan, så vi har inte hunnit komma riktigt i ordning än, men känner att vi har fått till en bra början. fantastiska fotöljer och sockerlådor [från innehållet av min fatastiska ladugård], fantastisk murgröna, fantastiska plåtburkar, ett fantastiskt kollage osv. kommer visa mer när vi fått fint. i varje fall håller jag förhoppningsvis till här ända tills man åter igen kan vila bara ben mot varmt gräs. kanske lite längre till och med.
och, jag tror att göteborg kommer bli ganska underbart.

i år är ett mörkt år för sverige.

jag vet att min blogg till större delen brukar innehålla små kärleksförklaringar till, mestadels, ytliga beståndsdelar. så jag trotsar det här inspirationsforumets ursprungliga ideologi, med risk för att tjata hål i öronen på alla er som med största säkerhet redan vet vad som händer - inte bara där ute, utan här. omkring oss. med oss.
men snälla, även fast ni inte orkar mer, stäng inte av. det kan och kommer med all säkerhet stå oss dyrt. för ingen får låta det här gå förbi obemärkt. det här får helt enkelt bara inte gå förbi utan att upmärksammas.

att SD fått plats i riksdagen är riktigt skrämmande, och rent av sorligt.
jag trodde aldrig att 5.7% av sveriges röstberättigade befolkning möjligtvis skulle kunna vara så rädda för att ta ansvar. så rädda, att de kände sig tvugna att lägga skulden på en syndabock, istället för att orka möta de riktiga orsakerna till problemen i samhället.
jag trodde aldrig att 5.7% av sveriges röstberättigade befolkning skulle kunna komma att påverkas av det unset främlingsfientlighet som funnits i sverige. att de skulle låta sig intygas att det är inte är vårat förtryck av minoritetskulturer som producerat kriminella invandrare, utan att alla invandrarmän har någon slags våldtäcksgen inom sig som automatiskt slås på så fort man flyr sitt egna, krigsdrabbade land.
jag trodde aldrig att 5.7% av sveriges röstberättigade befolkning möjligtvis skulle kunna tro att invandrare inte vill anpassa sig till vår kultur, istället för att inse att det är våra fördomar som förhindrar deras utveckling som nyanlända i vårt land.
jag trodde aldrig att 5.7% av sveriges röstberättigade befolkning möljligtvis skulle kunna vara så urbotat, jävla korkade.
att det är fler av de lågutbildade än av invandrarna som är kriminella i vårt land, och att det dessutom är den gruppen som är överrepresenterad inom SD, är någonting de inte gärna skyltar med i rampljuset.

hitler valdes också i en demokrati.

[men till tröst har vi att 94.3% av sveriges röstberättigade befolkning står emot dem. och om vi bara fortsätter med det, så lär vi ha ganska stor chans att trycka ned den florerande främlingsfientligheten i sverige.]

[ibland hinner jag med lite sånt här mellan varven i butiksboden.]

ett tag trodde jag att jag aldrig skulle överleva den här vintern.


men det gjorde jag.

update: och nu ska jag dessutom på festival och allt. kan det bli bättre? [typ nej.] därav kommer det eka tomt här under veckan framöver.
ses vi i borlänge?
puss.