[dör på min hemska uppdatering.] de senaste månaderna har varit ett enda stort kaos av arbetsprover, klädmakerier och modevisningar. jag förstår inte hur droppen lyckats hålla sig kvar inom bägarens ramar, men någonstans har jag fått så mycket tillbaka av det hårda arbetet jag lagt ned att jag inte ids vara missnöjd.

faktum: för fem veckor sedan ville jag inte tro vad det stod i mejlet, "kallelse till provdag". jag satt på ett tåg mot göteborg och kunde inte göra annat än att gråta floder och ringa amanda som skrek i luren.
för tre veckor sedan var jag en av de två hundra sökande till borås textilhögskolas linje för modedesign, som tillsammans med 29 andra, åkte till borås på provdag. [att min kropp höll sig intakt och inte sipprade ut som en lös massa på asfalten utanför institutet ser jag fortfarande som ett under.]
för tre veckor sedan var det jag som satte hjärtat i halsgropen när jag såg att antagningsbeskedet hade kommit, vars händer skakade frenetiskt när jag klickade mig in på antagningens hemsida.
- reservplacerad.

jag hade berett mig så på att den där outgrundliga hopplösheten skulle skölja över mig som vårsnö gör över alparna. men, det gjorde den inte. självklart stack det där unset av besvikelse, men inte på långa vägar så fullt och innerligt som jag förväntat mig att den skulle göra. snarare en lättnad över att den där.jävla.väntan äntligen var förbi.
för, någon gång kommer det gå. det finns en näst intill djurisk instinkt i mig som säger åt mig att det måste det göra.
jag måste göra det här.