[dör på min hemska uppdatering.] de senaste månaderna har varit ett enda stort kaos av arbetsprover, klädmakerier och modevisningar. jag förstår inte hur droppen lyckats hålla sig kvar inom bägarens ramar, men någonstans har jag fått så mycket tillbaka av det hårda arbetet jag lagt ned att jag inte ids vara missnöjd.

faktum: för fem veckor sedan ville jag inte tro vad det stod i mejlet, "kallelse till provdag". jag satt på ett tåg mot göteborg och kunde inte göra annat än att gråta floder och ringa amanda som skrek i luren.
för tre veckor sedan var jag en av de två hundra sökande till borås textilhögskolas linje för modedesign, som tillsammans med 29 andra, åkte till borås på provdag. [att min kropp höll sig intakt och inte sipprade ut som en lös massa på asfalten utanför institutet ser jag fortfarande som ett under.]
för tre veckor sedan var det jag som satte hjärtat i halsgropen när jag såg att antagningsbeskedet hade kommit, vars händer skakade frenetiskt när jag klickade mig in på antagningens hemsida.
- reservplacerad.

jag hade berett mig så på att den där outgrundliga hopplösheten skulle skölja över mig som vårsnö gör över alparna. men, det gjorde den inte. självklart stack det där unset av besvikelse, men inte på långa vägar så fullt och innerligt som jag förväntat mig att den skulle göra. snarare en lättnad över att den där.jävla.väntan äntligen var förbi.
för, någon gång kommer det gå. det finns en näst intill djurisk instinkt i mig som säger åt mig att det måste det göra.
jag måste göra det här.

så efter diamanttillverkning, bokhyllesnickrande, ett besök hos duktiga amanda på styelin, bea-bus-make-over, semlefika [och tillverkning av en knapp-väska till en välgörenhetsaktion för myrornas som jag jobbade på ungefär hela veckan men aldrig fick en endaste bild på], avslutades min fyra veckors långa praktik hos bea szenfeld.

det är så lätt för folk att låta präktigt ostiga när de ska försöka återberätta den där mest fantastiska strålande omtumlande insiktsfulla upplevelsen de någonsin varit med om inför omvärlden.
- därmed har jag motiverat mitt val inför att strunta i den där vidare utläggningen och att undvika den där pluttriga glättigheten, och sätter istället punkt för min månad hos världens bästa papperspingla.

grammisgalan och spendera två heldagar på kungliga operan som påklädare till ola salo och att se "konichiwa records" tryckt på en munkjackerygg varefter en flygfärdlandad robyn flaxar in i vår logekorridor och att inte riktigt veta vilken djupt hål man ska sjunka ned i när man står öga mot öga med sveriges artistelit på efterfest. [men seriöst vart tar man vägen?]


att pusta ut efter en och en halv veckas jag-är-så-jävla-slut och bli introducerad för stockholms bästa thai-hak.


[slut på ord. men känns som att tredje veckan hos papperspinglan var rätt okej.]

en uppdagande grammisgala och arbete 09-22 sex dagar i veckan för att sammanställa herr salos programledarkostym. dygn som förflyter med glimten av den första vårsolen, blått silkespapper och världens mest fantastiska pappershoodie.


[en vecka som försvinner alldeles för snabbt.]

genomlever den antagligen finaste stockholmsvistelsen ever, och bjuder med det sagt på den första glimten från min praktik hos bea szenfeld.


ateljén ligger i solna och har en gnisslande dörr och fönster med turkosa tyll. utöver det innehåller den en trasig bokhylla [som vi stackars praktikanter fått i uppgift att återuppliva imorgonbitti], ett x antal kvadratmeter arkiverade projekt i flyttlådor, väldigt mycket papper och allt som oftast en miniatyrbea i form av en liten grymtande hund.


utav det gedigna kakförrådet att döma skulle man kunna tro att bea fullkomligt älskar att proppa oss fulla med socker och transfetter. [ingenting man tackar nej till, dock.]


utöver att skära i papper jobbade mina fantastiska praktikantkollegor och jag huvudsakligen inför en frisörvisning där bea stod för styling. [dog lite av alla gamla kameror, tekannor och pälskragar som dolde sig bakom dammiga skrymslen.]

sedan hade vi helg innan förberedelserna för grammis drog igång. [to be continued etc etc.]

för tusen år eller sju veckor sedan hängde jag på waldemars udde, drack öl i en lund på södermalm, lyssnade på gud musikaliserad (arcade fire i mitt blod), sov hos kajsa i hammarby, tappade min hatt i en pool och sugde sista sommaren ur sverige.

[men pst, vet ni vad som är det absolut bästa med stockholm?
att jag ska dit snart igen, under en hel februari hos fröken szenfeld.]

fast vi håller oss kvar och har vunnit ännu ett år. grattis på 66-årsdagen pappa.

[visserligen smärtskärande tystnad efter kriser tillbaka två års tid. men nu beror det huvudsakligen på emmaboda. så, tappa inte modet, älsklingar.]

det var en fin midsommar. men jag drömde aldrig om en prins.

08.23: på ett tåg till stockholm.

hallå vet ni? idag har jag fått ett inlägg publicerat för P3 Debatt! artikeln handlar om att man borde avskaffa trenderna inom modeindustrin, för att få ett mer accepterande mode med en bredare mångfald. om ni vill läsa den kan ni klicka här. och kommentera den gärna också! går det verkligen att avskaffa trenderna?

puss!

från när vi hälsade på vår bästa timmy på ölands folkhögskola i höstas.

och det är bara det jag vill nu. folkhögskola, sy, skriva, skapa. fördjupa mig stänga in mig i ett rum och sy sy sy. när en sån sak som hösten äventyrar ens hela existens och allting är så påfrestande ovisst igen. [ISOLERA MIG! snälla låt mig komma bort.]

jag skulle ungefär kunna citera håkans "kärlek är ett brev skickat hundra gånger" eller "du är det finaste jag vet" eller någon av de andra löjligt tragiska trubadurballaderna som kretsar kring sorgsen förälskelse.
häromnatten drömde jag att jag var på klubb och kastade ut min öl över hela dig, dina vassa kindben inkluderat, för att därefter krampaktigt skrika att du var ett egoistiskt jävla svin.
känner att det sammanfattar det mesta.
men jag saknar dig fortfarande.
[människans paradox.]

göteborg är bara så himla bra nu.

sängen och den kvalmiga värmen mellan mina lakan kan tänkas vara den enda trygga punkten för min befintliga reträtt vid nuläget. jag kommer på mig själv med att desperat famla mellan två platser, nu liksom då i min barndom, ungdom, uppväxt. den existensiella flykten blir lika påtaglig som en uppdagad lögn.


den enda gång jag fullkomligt kan tillförlita mig i nuet är med en pensel i min hand eller med ett stycke tyg inför mina ögon. men mina kreativa utövanden har förvandlats till en paradoxal tillflyktsort, där både frihet och ouppfyllda krav våldsamt stider om min uppmärksamhet.


oss allas gråa vardagstristess har infekteras av en sockerljuv sommarromantisering i skenet av körsbärsblommans sprängfyllda blomster. lev! och jag hatar att jag inte kan glädjas av de drypande kaskader av sol som väller genom sovrumsfönstret, och att de istället förvandlas till ett tryckande monument för det ökade tvånget av livslust.


[men jag lever, och väntar på bättre tider. det blir bättre, är något jag ständigt intalar mig. det  blir bättre.]