har kommit till en punkt då min sedan tidigare intensiva sömnadskreativitet avtagit till en löjligt låg produktionsnivå. för en vecka sedan haffade jag en supertjusig gammal spetsgardin på second hand som jag tänkt göra något fint av, men som efter en ynka rynktråd lämnats åt sitt öde. mitt idé-flow har stannat av helt och hållet. det enda jag kommer på är antingen saker jag redan gjort eller saker som inte är riktigt fint nog.
borde nog mest bara lägga undan spetsen, glömma den ett tag och sy en massa klänningar med kragar istället. kreativiteten brukar oftast återkomma när jag slutar ifrågasätta dess existens.

inredningsmässigt sett kan gamla rostiga plåtburkar nog vara något av det bästa.

slängde ihop en spetskjol av en gammal gardin igår morse.

en klänning med kornblå överdel, som för övrigt spretar lite åt alla håll och kanter på bilden, och blåvitrandig kjol där ränderna inte syns så tydligt just här.
fick inspiration till överdelen från typ finaste balklänningen superduktiga elin sytt.
om jag inte redan avverkat min gymnasiebal hade jag anlitat henne direkt.

: något som jag aldrig kommer sluta fascineras, inspireras eller få nog av.

innan mamma och pappa flyttade in i det hus som skulle komma att bli mitt barndomshem bodde där en äldre dam som hette matilda.
matilda var slöjdlärarinna och mor till vår granne. vid hennes bortgång auktionerades en del av hennes tillhörigheter ut, däribland en fingerborg i silver där hennes namn stod skrivet och den här klänningen, som vår familj lade beslag på. kjoltyget är av mjukaste bommul, spetsen har hon själv virkat och överdelen har nu, efter snart ett centennium, börjat skifta en aning mot gul.

jag kände inte matilda, jag har inte hört talas så mycket om henne. men mamma har sagt att hon var varm. på ett sätt har hon alltid verkat som ett slags mysterium jag inte lyckats komma överfund med.
när det knäppte i trappan till övervåningen brukade mamma skylla på att det var matilda som levde kvar i väggarna. jag tyckte både att det var läskigt att jag någon dag kanske skulle få syn på en gammal dam med pudervitt hår sitta hukandes i den murkna gungstolen, samtidigt som jag tyckte att det var ganska fint och betryggande att ha någon som fanns där för att vaka över oss. en tant med ett vänligt leende som patrullerade i trapporna.

men någongång måste hon troligtvis ansett hennes tjänster onödiga, för de nötta steg hon brukade bevaka försvann den 24 juli förra året. om hon stannat kvar, hade det inte bara funnits eldbrända ruiner kvar av det faluröda hus jag en gång levde i.

numera hänger klänningen ovanför min säng, både för att jag hoppas att hon skall finna till vår nya lokalisation, och för att den nog är något utav det finaste jag har sett.
så trots att matilda kanske svek oss en gång, känner jag mig ändå paradoxalt tillfreds med att vara döpt efter henne.
på något vis kommer jag alltid kunna relatera till det olösta mysteriet.

klänningen är gjord av mig. [ursprungligen 2 kjolar jag hittade i magasinet]
skärpet är mammas gamla.

jag måste be om ursäkt för den rysligt kassa uppdateringen, men har under den senaste veckan varit inne i ett virvarr av flyttlådor och kurslitteratur.
har alltså tagit mitt pick och pack och lämnat storstadssurret för stillheten i barndomshemmet, som ligger beläget mitt ibland skogarna i södra dalsland.
det innebär även att jag från och med nu, och under en lång tid framöver, inte kommer röra mig mer än ett par centimeter utanför vårt syrum. [utöver de gånger jag kommer hjälpa grannarna att motionera de vackraste varelserna på jorden]. äntligen, äntligen.

trots att hela bloggosfären lamslagits av en grandios virtuell pollenattack på grund av körsbärsblommningens intensiva romantisering, så kan jag inte hjälpa att det liksom väcks ett vårväsen inom mig när jag strosar under kungsträdgårdens puderrosa trädtoppar.
när cynismen hos mig blir alltför påtaglig brukar jag vid regelbundna tillfällen uttrycka ett drypande hat mot sprudlande sockervaddsoptimistiska människor som med täta mellanrum utför sirliga kärleksförklaringar till livet - varför förstår de inte att världen inte är rosa, att livet bara är ett oavbrutet jävla mörker?
så, jag blir ganska glad när jag finner något som faktiskt motsäger min förbannelse.