påsken är och har alltid varit någon som välkomnar våren med ett euforiskt skri med ett lätt paniskt uttryck. min påsk består inte av glätt neonfärgade fjädrar. inte av en bjärt lotta-på-bråkmakargatan-idyll och inte av soliga bilder på små barn i kletiga röda kinder och sockersträva fingrar.


min påsk, med forna sagor om kvastburet vårtbeklädda tanter och murkna skinnskor med tolvhålssnörning, lever i ett land med mörka skogar och en skräckslagen 1500-talsbefolkning.


min påsk bor i fallfärdiga stugor med avflagnad färg och sönderslagna fönsterrutor. den andas under ett brutet tak med brandgula tegelpannor. den kommer till liv på torra A4-ark där historien utspelar sig i dalgångar, på bergstoppar, i undanskymda skogsdungar med meterhöga brasor och rostiga tekannor. katternas gälla vårbrunst ekar mellan stammarna.


den vaknar i en djupblå skymning och letar sig ut i blodet, likt ett härjat våldtäcksoffer som söker skydd i skogens mörker under en daggbeklädd tallkvist. utmanande trevar den sina bara fötter längs med vattenfyllda dikeskanter, gryningsränder och rådjursungar. som ett bräckligt väsen drar den med sig en våg av maskros och spindelväv, som sakta sipprar genom sovrumsgardinerna.
den väcker dig när du sover.