det bor ett dis i mitt hus som berusar mig i ett kroniskt sömndrucket tillstånd. min säng är min tillflyktsort och jag bryr mig inte ens om att jag vänder på dygnet när jag spenderar fjorton av tjugofyra timmar mellan mina lakan. jag har tappat bort dagarna, de befinner sig under mina ögonlock, som uppluckrade avlagringar i en periferi av den där rutinen som gick förlorad någonstans i mitten av december.
det finns ingen depression. men, det finns ingen förväntan, ingen förhoppning och inga kommande månader. lever i en värld av trollkarlar, hippogriffer och magiska bakgårdar som döljer främmande världar: har praktiskt taget förlorat mig i potters förtrollade kommers och somnar med sjuhundra sidor hogwarts intill huvudkudden kring gryningstimmarna [rödkantade ögon].
mitt favoritumgänge är stjärnorna och jag, i en senapsgul jacka med gammalt blod innan ärmfodret, nakna ben och en för hastig död mellan fingrarna.

- jag vet ännu inte om det är en rädsla eller en förnekelse jag har hittat en antydan av i ett skrymsle intill hjärnbarken. det enda jag vet är att jag  inte vill tänka på framtiden.