jag har beslutat mig för att övernatta hos pappa i helgen och jag tänker på min uppväxt.
sedan tretton år tillbaka bor han ensam kvar i det hus jag spenderade mina första och enda sex år som medlem i en kompletterad kärnfamilj. vår volvo. vår rostiga amazon som läckte och försläkte dess medpassagerare i livsfarlig sömn. ranja. vår gula överviktiga labrador, min bästa vän. trots att hon var precis så fullständigt naiv och folkkär som man generellt förväntar sig av en retriver, var det ändå uppför de trappsteg som ledde upp till mitt rum hon haltade varje morgon. hon dog tre dagar före julafton fem år senare och jag gråter fortfarande. johannes, min ett år och åtta dagar äldre bror som kunde jämföras med ett maskrosfjun. strecksmal, rufsigt vitblond och virvlande. han levde på luft och euforin av snören och halvmeterslånga maskar. min smala mamma med långt blondt lockigt hår som var den finaste på jorden. min mamma som oförberett en dag öppnade dörren för två män från en flyttfirma, tog mig och johannes och satte oss i en bil mot fem kilometer bort från pappa. pappa som var den bästa pappan i världen. som kramade och skojade och stojade och stor och mullrande bullrade han handlöst ned på hallgolvet samma vinter. jag och johannes grät hejdlöst när vi med våra oerfarna telefonfingrar slog numret till mamma och snyftade att pappa inte vaknade. när mamma och moster tio minuter senare stint stirrade mot honom vid ytterdörren tog han sig i kragen och försökte tala tydligt.
sedan dess och tretton år senare ligger varje kvadratmeter i det tvåhundratrettiokvadratstora röda trähuset belagt med ett tunnt lager damm, smulor och mörka hundhår. molly är en bordercollie på fyrtionio hundår och är det klokaste hunden jag inte förstår. men pappa älskar henne och promenerar varje dag vilket räddar honom från ett näst intill kroniskt sängliggande.
johannes sover i sitt gamla rum just intill mitt på övervåningen med erica. de röker inomhus och den unkna doften lyckas alltid leta sig in över det gnisslande trägolvet utanför, som alltid är belamrat med skräp och onödigt materiella ting. johannes har aldrig sagt att det varit för pappas skull som han för flera år sedan valde att bo hos honom. johannes är där och tar ifrån honom bilnycklarna när det behövs, han ringer ambulans och vaktar sömntabletter vid veka ögonblick. han är en tystlåten livlina och håller sig lugn till skillnad från mig, som skriker och häller ut öl i buskarna.
men samtidigt gav både jag och min bror upp för längesedan, vi håller kaoset i schack men gör ingenting för att tygla det.
vi håller denna varma, arma själen vid liv, och vi älskar den.

det är tisdag den 21 juli 2009. det här är en historia om livsavgörande förändring och det är tre dagar kvar.