intill guldomringade tavlor sitter vi tre: rebecka magdalena och jag. utan elin är vi en fjärdedel från att förenas i en enda fullbordad sjudande organism. sedan ett par gymnasiala år tillbaka har vi varit oskiljaktiga, bortsett från jag som felande länk i en felande handling från i vintras splittrade men som paradoxalt nog verkat föra oss ännu närmare. insikten värmer djupt i maggropen, trots värsta vargavinter brister aldrig banden och fastän såren mellan mig och elin min bästa vän ännu inte läkt, har jag aldrig varit lika lycklig över vår ihoplappade relation som vid det här laget.
vi fingrar på klibbiga kaffekoppar och sliter på stämbanden.
fotograferar i spegelväggar, socker i sinnet.
[aldrig socker i blodet och hunger skriker.]

klockan sju beger vi oss till johans barndomshem på blåsut. alla andra och mina stormpojkar är där, oskar blixt och oscar.
på nyårsafton ungefär sju månader tidigare träffade jag oskar för första gången. jag var mitt uppe i det där olycksbådande mellan mig och elin och gömde mig mentalt i en mörklagd cell med pestråttor. det var han som såg mig och under en natt hade vi knytit de band som krävdes för att jag skulle komma att överleva kommande året och två veckor senare befann jag mig i hans takvåning på gasverksgatan med en kopp kaffe mellan mina handflator.
trots att det låter mest verklighetstroget sannolikt skulle jag inte kunna beskriva kommande halvår i hans lägenhet som en ungdomsgård. utann snarare som ett skyddsrum, ett vattenhål för oss urlakade tonårssjälar som sökte subtil kärlek bortom och genom piller, vakna sömntimmar, brutala mängder alkohol.
det var här jag träffade johan blixt för första gången. några timmar efter dess att vi skakat hand och skymningen mörkbelagt staden rann hans tårar nedför min nästipp. sedan var det bara så. den kedjerökande trubaduren som lärde mig allt om bright eyes och elliot smith. om obefintliga röster.
mitt väsen anlände den artonde januari. oscar var egentligen allt som var obefintligt orimlig och jag kunde aldrig yttra mer än ett par ord i hans närvaro utan att fyllas av existensiell ångest just för att jag var så fruktansvärt obetydlig i jämförelse. en dryg månad senare hade jag ändrat min relationsstatus.

kvällen hos johan i blåsut bjuder på dåligt vin och oscar håller tillbaka mitt hår medan jag kräks. trots att det innehåller socker går jag efter en halvtimma med på att få i mig resorben som stått intill mig under samma tid. jag somnar i mariedal och förväntar mig inga drastiska toppar eller dalar i de trygga händer som gungar vaggan och är helt fullkomligt ovetande om att jag kommer må ännu värre än så här.

det är onsdag den 22 juli 2009. det här är en historia om total oförutsägbarhet och det är två dagar kvar.