NU:
mina vänner, nu lämnar jag det här sjunkande skeppet.
det här blir mitt sista inlägg.
just nu befinner jag mig i paris och gör praktik på ett litet konceptuellt modemärke som heter BLESS.
[http://www.bless-service.de/BLESS_new/News.html]
jag producerar hårborstar, gör pins, försöker lära mig franska, klipper mig i fingret.
knallar på kullerstensgator, har gått på henrik vibskovs visning och stått utanför margielas och bara "shit, jag skulle också tagit på mig en röd skidmask den där snubben som knödde sig förbi oss kom ju in skitlätt" för att nästa morgon bara "oj." http://www.vibe.com/article/kanye-west-wears-red-ski-mask-margiela-fashion-show
försöker hitta inspiration till arbetsprover. jag känner att jag dör om jag inte får plugga mode i höst.
men, som rubriken lyder, sjunger jag härmed på sista versen. nu blir det inte mer kall hud.
jag vill inte ha ett rungande episkt avslut. den här bloggen blev som ett litet personligt experiment för att få mig ur en fruktansvärt destruktiv period. och, för att vara helt ärlig, tror jag inte att jag någonsin kommer överge min cyniska skjut-mig-nu-istället-för-att-dra-ut-på-det-inställning eller min kroniska åldersnoja. men, jag mår bra nu. jag behöver inget sockrigt nio till fem-forum eller se mitt liv genom ett ljusrosa filter för att hitta en gnista. jag har växt ifrån kall hud och spets.
någon gång kommer jag starta upp något nytt virtuellt vattenhål, där jag skriver och syr. som jag alltid kommer göra. [förhoppningsvis på en mer proffisionel nivå.] min hittills vet jag inte hur, eller när, det kommer ta form. räcker det för er att veta att det kommer? [:återkommer.]
tills dess, tack alla mina gullungar som kikat, stöttat och uppmuntrat. och om ni ännu inte tröttnat på kreationseljest och hipsterfilter så hittar ni mig på instagram.
@thirteentons
så jag bockar, bugar, pussar, tackar. nu sjunker skeppet.
drunk kidz.
nu har jag börjat fota fulla barn, söta pojkar och förälskade par för djungeltrumman i göteborg. i lördag var jag på jazzhuset på releasefest för the naima train, asgrymma tjejen. se resten av bilderna här!
det där med att skapa en examenskollektion.
att börja med ett projekt som kräver två månader när det är två veckor till deadline är ungefär som att köra upp en påle i anus.
för att lyckas behöver man helt enkelt njuta av det.
så när jag efter tre månader sömnadshets, experimentande och tretimmarsnätter var klar med mina arbetsprover, inleddes andra perioden påtvingad insomnia för att slutföra min examenskollektion till textilakademins modevisning på fjorton dagar. [lyckligtvis hade jag redan sammanställt moodboard, inspiration, tankar och tygprover och hade en någorlunda tydlig idé om hur jag ville ha det.]
- jag försökte kartlägga krocken mellan romantikens natursköna tolkning [där john bauer gestaltade den mystiska skogen] och den industriella revolutionen, och motsägelsen i att dessa utspelade sig under samma tid. jag omarbetade "typiska" konfektionsmaterial, samtidigt som jag vävde in oväntade objekt i plaggen. -
- over and out.
ett drygt kvartal liv:
: fira sommar hänga/jobba med gunvor gunhild elsa asta festivala angsta över livet fly fältet sex veckor [barcelona montpullier lyon paris berlin prag wien bratislava budapest] bli uttråkad efter fjorton dagar sverige kapa en generell linjallängd hår och sticka hål och nu jävlar attsingen ska här tas tag i bloggen.
puss och tack för att ni hängt kvar.
lite skräddat sen sist.
skjortklänning.
bal-aktig klänning. spetskjol och broderi på skjorta.
skjorta och haremsbyxor.
klänning.
byxdress.
kappa och krage i fuskpäls.
att inte komma in på borås men att vara ganska tillfredställd med tillvaron i alla fall.
[dör på min hemska uppdatering.] de senaste månaderna har varit ett enda stort kaos av arbetsprover, klädmakerier och modevisningar. jag förstår inte hur droppen lyckats hålla sig kvar inom bägarens ramar, men någonstans har jag fått så mycket tillbaka av det hårda arbetet jag lagt ned att jag inte ids vara missnöjd.
faktum: för fem veckor sedan ville jag inte tro vad det stod i mejlet, "kallelse till provdag". jag satt på ett tåg mot göteborg och kunde inte göra annat än att gråta floder och ringa amanda som skrek i luren.
för tre veckor sedan var jag en av de två hundra sökande till borås textilhögskolas linje för modedesign, som tillsammans med 29 andra, åkte till borås på provdag. [att min kropp höll sig intakt och inte sipprade ut som en lös massa på asfalten utanför institutet ser jag fortfarande som ett under.]
för tre veckor sedan var det jag som satte hjärtat i halsgropen när jag såg att antagningsbeskedet hade kommit, vars händer skakade frenetiskt när jag klickade mig in på antagningens hemsida.
- reservplacerad.
jag hade berett mig så på att den där outgrundliga hopplösheten skulle skölja över mig som vårsnö gör över alparna. men, det gjorde den inte. självklart stack det där unset av besvikelse, men inte på långa vägar så fullt och innerligt som jag förväntat mig att den skulle göra. snarare en lättnad över att den där.jävla.väntan äntligen var förbi.
för, någon gång kommer det gå. det finns en näst intill djurisk instinkt i mig som säger åt mig att det måste det göra.
jag måste göra det här.
väska till förmån för myrorna
här är väskan jag pratade om i inlägget innan, som nu äntligen kommit ut på auktion! bea szenfeld har donerat denna ipad-väska med vintageknappar [som jag hjälpt till att konstruera] till förmån för myrornas. klicka här för att komma till auktionen!
de sista dagarna sju hos bea szenfeld.
så efter diamanttillverkning, bokhyllesnickrande, ett besök hos duktiga amanda på styelin, bea-bus-make-over, semlefika [och tillverkning av en knapp-väska till en välgörenhetsaktion för myrornas som jag jobbade på ungefär hela veckan men aldrig fick en endaste bild på], avslutades min fyra veckors långa praktik hos bea szenfeld.
det är så lätt för folk att låta präktigt ostiga när de ska försöka återberätta den där mest fantastiska strålande omtumlande insiktsfulla upplevelsen de någonsin varit med om inför omvärlden.
- därmed har jag motiverat mitt val inför att strunta i den där vidare utläggningen och att undvika den där pluttriga glättigheten, och sätter istället punkt för min månad hos världens bästa papperspingla.
dagarna femton till tjugoen hos bea szenfeld
grammisgalan och spendera två heldagar på kungliga operan som påklädare till ola salo och att se "konichiwa records" tryckt på en munkjackerygg varefter en flygfärdlandad robyn flaxar in i vår logekorridor och att inte riktigt veta vilken djupt hål man ska sjunka ned i när man står öga mot öga med sveriges artistelit på efterfest. [men seriöst vart tar man vägen?]
att pusta ut efter en och en halv veckas jag-är-så-jävla-slut och bli introducerad för stockholms bästa thai-hak.
[slut på ord. men känns som att tredje veckan hos papperspinglan var rätt okej.]
dagarna åtta till fjorton hos bea szenfeld
en uppdagande grammisgala och arbete 09-22 sex dagar i veckan för att sammanställa herr salos programledarkostym. dygn som förflyter med glimten av den första vårsolen, blått silkespapper och världens mest fantastiska pappershoodie.
[en vecka som försvinner alldeles för snabbt.]
de första dagarna sju hos bea [beata] szenfeld.
genomlever den antagligen finaste stockholmsvistelsen ever, och bjuder med det sagt på den första glimten från min praktik hos bea szenfeld.
ateljén ligger i solna och har en gnisslande dörr och fönster med turkosa tyll. utöver det innehåller den en trasig bokhylla [som vi stackars praktikanter fått i uppgift att återuppliva imorgonbitti], ett x antal kvadratmeter arkiverade projekt i flyttlådor, väldigt mycket papper och allt som oftast en miniatyrbea i form av en liten grymtande hund.
utav det gedigna kakförrådet att döma skulle man kunna tro att bea fullkomligt älskar att proppa oss fulla med socker och transfetter. [ingenting man tackar nej till, dock.]
utöver att skära i papper jobbade mina fantastiska praktikantkollegor och jag huvudsakligen inför en frisörvisning där bea stod för styling. [dog lite av alla gamla kameror, tekannor och pälskragar som dolde sig bakom dammiga skrymslen.]
sedan hade vi helg innan förberedelserna för grammis drog igång. [to be continued etc etc.]
blod, svett och plåt.
det som fyllt mina händer med koagulerat blod och miljoner skärsår de senaste månaderna: en stålklänning gjord av mig, kajsa och mirela från klassen.
[nanna har tagit bilden.]
ett djur.
upptäcker gälla ljud och ord som NACKSKOTT och FITTHUVUD eka mellan väggar till ensamma rum, önskar galla åt svidande vener när jag återinlever skämda skrymslen som blottats i mitt huvud. - mer ofta än sällan talar jag högt för mig själv när mitt nyktra sinne erinrar mig om missprydande aktioner från mitt förflutna. ifrågasätter varför det inte existerar spärrar som förhindrar utgående sms mellan 01-06 under berusade gryningstimmar.
mitt liv är som en malplacerad pariodi av den dekadenta misären; i likhet med nina hemmingssons verser är jag en fet flicka med tomma ögon och lugg som, mer än allt i hela världen egentligen, bara vill känna en kuk i mig.
förhindrade luftvägar
det bor ett dis i mitt hus som berusar mig i ett kroniskt sömndrucket tillstånd. min säng är min tillflyktsort och jag bryr mig inte ens om att jag vänder på dygnet när jag spenderar fjorton av tjugofyra timmar mellan mina lakan. jag har tappat bort dagarna, de befinner sig under mina ögonlock, som uppluckrade avlagringar i en periferi av den där rutinen som gick förlorad någonstans i mitten av december.
det finns ingen depression. men, det finns ingen förväntan, ingen förhoppning och inga kommande månader. lever i en värld av trollkarlar, hippogriffer och magiska bakgårdar som döljer främmande världar: har praktiskt taget förlorat mig i potters förtrollade kommers och somnar med sjuhundra sidor hogwarts intill huvudkudden kring gryningstimmarna [rödkantade ögon].
mitt favoritumgänge är stjärnorna och jag, i en senapsgul jacka med gammalt blod innan ärmfodret, nakna ben och en för hastig död mellan fingrarna.
- jag vet ännu inte om det är en rädsla eller en förnekelse jag har hittat en antydan av i ett skrymsle intill hjärnbarken. det enda jag vet är att jag inte vill tänka på framtiden.
